Alltid där

Som en skugga som ständigt förföljt henne. Ibland har hon sett den, ibland har den bara varit där utan hennes vetskap. Men hela tiden där. Alltid där.

Det har hänt att hon tittat sig över axeln för att kolla om den är kvar. Kanske för att dubbelkolla så att den inte skulle försvinna trots att hon innerst inne vet att det aldrig kommer hända.

Skuggor försvinner nämligen inte.

Ljuspunkter

Och jag står och tittar ut över fälten och ser inget slut någonstans. Ingen början inget slut bara oändliga fält och det känns exakt så inuti mig också. Ingen början inget slut.

Det börjar ljusna men det är fortfarande natt. Mina ögon letar efter ljuspunkter men hittar bara få och jag tänker att du är en av dem. Jag kisar och försöker få ett ljus långt borta att bli klart och starkt men det försvinner ju mer jag kämpar för att se det.

Du har inte gjort mig illa men ändå sårat mig precis sådär lagom nog för att det ska kännas in i märgen. Jag tror du vet om det, att det precis är på gränsen. Och det är skönt för dig att det är så. Egentligen är det bara jag som kan avgöra om du bränt mig men jag tänker inte låta det bli så. Jag är inte sån som blir bränd. Jag bränner.

Träden och marken börjar återfå sin färg från natten. Från svart och grått till alla nyanser av grönt, brunt och blått. Det ljusnar nu. Jag tittar på punkten av ljus igen. Det är tydligare nu men det blir allt blekare och till slut är det helt borta. Eller låtsas jag att jag inte ser det, så kan det också vara.

Jag bestämmer mig för att inte se det. Jag drar min hand mot ett träd och vänder mig om för att gå hem igen. Kanske har du också sett natten bli morgon. Kanske står du vid ett fält precis som jag. Men antagligen sover du utan att ha en aning om att du för en kort sekund var ett ljus jag ville se.

 

Leriga boots

Håret har blivit som en enda stor tova och jag känner mig som när jag var 19 år och hade en period då jag inte borstade håret särskilt ofta. Du sitter i en soffa och kollar på mig från andra sidan rummet när jag försöker reda ut ruffset med mina fingrar och jag vet exakt vad du tänker även om jag inte känner dig särskilt väl.

Du är precis som jag på många sätt men tyvärr tror du att du är svår och lite mystisk även om du mest är som en kass deckare där man kan räkna ut vem som är mördaren redan efter första sidan.

Men alla behöver kanske en kass deckare ibland.

Du börjar läsa en recension om ett band jag aldrig hört talas om och säger till mig att tjejen som skrivit recensionen borde skriva en bok för så vacker tycker du att hennes text är. Jag har nog aldrig läst en musikrecension för det känns så jävla meningslöst.

Utanför fönstret försöker en pappa få på sin dotter en sko som hon tappat, när du frågar om jag inte har drömmar om att bli författare för det vill ju alla som är skribenter och jag säger att nä jag skulle nog vara skitkass på det.

Jag blir typ provocerad av din fråga. Författardrömmar? Snälla sluta ställ emo-frågor vi är inte 18 år.

Det knarrar i golvet när du kommer fram till mig och tar upp huvan på min hoodie och säger att jag är för hård mot mig själv. Jag skrattar för det låter som du tror du säger en sanning som jag inte tänkt på och ska tacka dig eller nåt.

Jag tar ner luvan igen och går in på toaletten.

Ljuset är gult och jag står och glor på tjejen i spegeln som i trans. Efter en kvart ropar du från vardagsrummet och frågar om jag är okej och jag säger att det är lugnt och att jag bara försöker borsta mitt hår även om det är lögn.

Jag släcker inte när jag går ut från toaletten.

Min jacka ligger slängd på en stol och mina boots har blivit helt leriga och jag avskyr verkligen smutsiga skor men orkar inte börja fixa med dem nu. Du kommer hasande ut i hallen och jag stör mig på att till och med din gångstil är fejk och förutsägbar.

”Ska du redan gå?”

Jag ler och känner mig lika falsk som du och säger att ja jag har massa att göra. Vi kanske kan ses och fika någon dag säger du samtidigt som du låser upp dörren och jag säger att jag inte är en sån som fikar för jag dricker inte varm dryck.

”Men iskaffe då?”

Nej.

Utanför lägenheten sätter jag mig en bänk och pillar bort leran på mina boots med hjälp av en pinne och när jag fått bort det mesta börjar jag promenera ner mot stan. Jag kollar telefonen och ser att jag har sju sms och tre missade samtal. Ett av dem är från dig. Jag ringer upp även om klockan är alldeles för tidigt och du svarar även fast du sover och du låter som den mest sårbara och mysiga människan i världen.

När vi lägger på stoppar jag händerna i jackfickan och hittar ett gummiband som jag sätter upp mitt toviga hår med.

Han var allt hon aldrig ville ha

Hon visste att han ville ha henne lika mycket.

Men ändå.

Den där flackande blicken som sa ”kom och ta mig” och ”håll dig borta” på samma gång. Hon hatade den men ville alltid se den.

Kanske en sista gång. Men antagligen inte.

Hon hade känt honom i väldigt många år men kunde ändå knappt stava till hans efternamn. Det var mycket hon ville veta om honom men samtidigt var inget intressant.

Han var allt hon aldrig ville ha, men ändå alltid fick.

Gone with the madness

En tanke på något som kunde ha varit. En dröm om något helt annat. Kanske skulle det bli jobbigare, kanske inte. Det skulle förändra allt och bara tanken på förändring fick henne att andas tyngre, djupare. Alla var i ständig rörelse på väg att bli någon annan, någon bättre…men inte hon. Det räckte som det var nu, hon räckte. Ändå fanns den gnagande tanken som inte lämnade henne ifred. Inte ens på morgonen när allt var tomt. Det var nästan värst då. Det glåmiga ansiktet med rynkorna kring ögonen mötte henne i badrumsspegeln. Vem var hon nu? Vem skulle hon bli? Kunde man välja sånt, var inte allt förutbestämt? Den trötta blicken stirrade tillbaka på henne och hon skrattade till.

Tre missade samtal

Håret har blivit som en enda stor tova och jag känner mig som när jag var 19 år och hade en period då jag inte borstade håret särskilt ofta. Du sitter i en soffa och kollar på mig från andra sidan rummet när jag försöker reda ut ruffset med mina fingrar och jag vet precis vad du tänker även om jag inte känner dig särskilt väl.

Du är precis som jag på många sätt men tyvärr tror du att du är svår och lite mystisk även om du mest är som en kass deckare där man kan räkna ut vem som är mördaren redan efter första sidan.

Alla behöver kanske en kass deckare ibland.

Du börjar läsa en recension om ett band jag aldrig hört talas om och säger till mig att tjejen som skrivit recensionen borde skriva en bok för så vacker är hennes text. Jag har nog aldrig läst en musikrecension för det känns så jävla meningslöst.

Utanför fönstret försöker en man få på sin dotter en sko som hon tappat när du frågar om jag inte har drömmar om att bli författare för det vill ju alla som är skribenter och jag säger att nä jag skulle nog vara skitkass på det.

Jag blir typ provocerad av din fråga. Författardrömmar? Snälla sluta fråga emo-frågor vi är inte 18 år.

Det knarrar i golvet när du kommer fram till mig och tar upp huvan på min hoodie och säger att jag är för hård mot mig själv. Jag skrattar för det låter som du tror du säger en sanning som jag inte tänkt på och ska tacka dig eller nåt.

Jag tar ner luvan igen och går in på toaletten.

Ljuset är gult och jag står och glor på tjejen i spegeln som i trans. Efter en kvart ropar du från vardagsrummet och frågar om jag är okej och jag säger att det är lugnt och att jag bara försöker borsta mitt hår även om det är lögn.

Jag släcker inte när jag går ut från toaletten.

Min jacka ligger slängd på en stol och mina boots har blivit helt leriga och jag avskyr verkligen smutsiga skor men orkar inte börja fixa med dem nu. Du kommer hasande ut i hallen och jag stör mig på att till och med din gångstil är fejk och förutsägbar.

”Ska du redan gå?”

Jag ler och känner mig lika falsk som du och säger att ja jag har massa att göra. Vi kanske kan ses och fika någon dag säger du samtidigt som du låser upp dörren och jag säger att jag inte är en sån som fikar för jag dricker inte varm dryck.

”Men iskaffe då?”

Nej.

Utanför lägenheten sätter jag mig en bänk och pillar bort leran på mina boots med hjälp av en pinne och när jag fått bort det mesta börjar jag promenera ner mot stan. Jag kollar telefonen och ser att jag har sju sms och tre missade samtal. Ett av dem är från dig. Jag ringer upp även om klockan är alldeles för tidigt och du svarar även fast du sover och du låter som den mest sårbara och mysiga människan i världen.

När vi lägger på stoppar jag händerna i jackfickan och hittar ett gummiband som jag sätter upp mitt toviga hår med.

Emo

”Jag pillar på en tråd som lossnat från min tröja när du kommer tillbaka från toan och jag tänker att jag vill vrida tråden om mitt finger men den försvinner ner på golvet.

Min öl är avslagen och jag berättar något jag tänkt på när du var borta och vi skrattar synkat och jag mimar ”två till tack” till bartendern. Du tittar på mig undrande hela tiden och jag märker att du tror du ser rakt igenom mig och på något sätt kanske du gör det. Vissa gör det om de har tur. Eller otur det beror på hur man ser det.

Barstolen står lite snett och jag vinglar till men jag faller inte. Jag faller sällan framför andra även om jag vill ibland. Att visa sig svag är inte svagt har jag intalat mig men det kanske bara är sånt man säger?

Din blick trevar efter min och jag ger dig den ibland. Du tycker att jag är svår att läsa det märker jag och kanske tror du att jag spelar spel. Men jag kan inte spela spel för jag vet inte hur man gör. Jag är bara den jag är även om det låter som världens klyscha. Du däremot är en typisk sån som är proffs på att spela det är tydligt men det gör mig inget.

Jag går på toa och när jag kommer tillbaka ser jag inte dig för du har vänt dig om och pratar med två killar men när du ser mig suger jag in dig i min värld igen. Du gillar att vara där det märker jag.

”Två till tack”

När du berättar om något som förändrade dig förra året lyssnar jag knappt. Jag tänker istället på hur du verkar så samlad och lugn och hur ditt liv verkar vara så enkelt och gå i en riktning. Vem fan har det enkelt egentligen tänker jag och hoppas jag har fel. Enkelt är tråkigt och att gå i en riktning skrämmer mig.

Jag får sms men skiter i att svara det är inte lönt just nu ändå för klockan är bara elva och jag vill stanna här en stund till så jag gör det.

”Två öl till tack”

När vi går ser jag tråden där på golvet. Den har rullat ihop sig och ligger i en liten hög och ser ut som ett litet bo som någon insekt byggt och jag tänker fy fan vad emo jag är. ”

Skärmavbild 2017-03-22 kl. 03.09.47

Till dig som tycker jag är svag

Han säger det sådär som om det vore det mest självklara i hela världen: ”Jag tycker det är svagt att gå på antidepressiva, man måste vara stark för att klara en depression och det ska man göra utan tabletter.”

Orden känns som tusen tändstickor mot min hud. Men jag blir inte ens arg först, mest bara ledsen och lite likgiltig. Men när hans ord lagt sig blir jag förvirrad och irriterad och frågar honom vad fan han menar egentligen, vill han provocera mig? Han rycker på axlarna och säger att han bara tycker det helt enkelt och jag inser att det inte är lönt att gå in i en diskussion med en sån person. Det är slöseri med min tid.

Men nu sitter jag ändå här och vill berätta för dig. Även om du inte kommer läsa det här, och även om du kanske inte är värd att lägga ner tid på egentligen, så vill jag berätta för dig. 

Jag vill berätta för dig om första gången jag fick en panikångestattack och inte kunde andas och var så in i helvetes rädd, jag vill berätta för dig om alla gånger jag vaknat mitt i natten i skrik för jag varit så skakad och övertygad om att jag ska dö, jag vill berätta för dig att jag varit på den djupaste botten där svart inte är ens kan beskriva hur svart det är, jag vill berätta för dig hur det är att sitta i ett fullsatt rum där man ler och är glad men ändå känner sig ensammast i världen, jag vill berätta för dig om alla de gånger det varit en kamp att ens kunna berätta hur jag mått för jag inte sett någon mening med att säga något, jag vill berätta för dig om hur jag känt mig så fruktansvärt värdelös att jag skadat mig själv på olika sätt, jag vill berätta för dig hur jag inte kunnat gå ur sängen på flera dagar för att jag inte kunnat se en mening med att leva, jag vill berätta för dig om alla gånger människor sagt ”ryck upp dig” när jag inte kunnat lämna lägenheten även om jag försökt, jag vill berätta för dig hur det är att ha en familj och massor av vänner som älskar en men som man bara känner att man gör besviken gång på gång, jag vill berätta för dig hur det känns att varje morgon vakna och inte veta om det är en mardröm eller om det är livet, jag vill berätta för dig om hur frustrerande det är att må dåligt men inte veta varför, jag vill berätta för dig hur jag tänkt att jag inte behövt ta tag i mina problem för det finns ju andra som har det värre, jag vill berätta för dig om hur det känns att inte känna sig värd något eller någon, jag vill berätta för dig hur det känns att känna sig helt jävla tom…

Jag vill berätta för dig att jag väntade flera år innan jag sa ja till min psykoterapeut om att börja på antidepresiva för jag ville klara min kamp själv. För jag tänkte kanske lite som du, att det var svagt och dåligt. Men till slut gav jag upp och sa ja, för det fanns inte längre några alternativ.

Så, kära kille som tycker att man är svag som går på antidepressiva: Antidepressiva tabletter gör inte att allt det svarta försvinner. Det är ingen lätt genväg eller utväg. Att gå på antidepressiva gör dock oftast att man orkar gå till en psykoterapeut och prata, det gör att ens serotoninnivå i skallen höjs så att man kan försöka klara av sitt liv de dagar då det känns helt omöjligt. Och ja vissa personer kan klara av en depression utan dem, vissa behöver bara gå på dem några månader, men en del för alltid…

Jag började på antidepressiva när jag var 21 år. Idag är jag 36 år och går fortfarande på dem, dels på grund av att jag har en bipolär diagnos. Dock är min dos mycket lägre idag än när jag började. För idag är jag för det mesta lycklig, glad och älskar att leva. Jag kommer aldrig bli av med mina mörka dagar helt och hållet men det är helt okej, för jag kan hantera dem bättre nu tack vare antidepressiva, terapi, mina vänner och min familj. Men mest tack vare mig själv.

En dag kanske jag inte kommer behöva tabletterna mer, eller kommer jag aldrig vara helt utan dem. Jag vet inte och jag ser det inte som en big deal faktisk, mer bara som att jag alltid går runt med ett plåster på mitt finger för jag har ett sår där under som läker men som jag gärna inte vill ska börja blöda igen, sådär mycket som det en gång gjorde.

Så kära du kille som tycker att jag är svag: Vi som vågar berätta att vi mår dåligt, vi som vågar be om hjälp och vi som går på tabletter eller inte – vi är allt annat än svaga.

För många människor kan antidepressiva tabletter betyda liv eller död, och att välja livet då, det tycker jag är rätt jävla starkt.

IMG_1901

Släpp mig nu

Som om jag befann mig i en annan kropp.

Du tar min hand och vi promenerar i mörker.

Jag leds av dig. Jag kan inte gå själv.

Vill släppa taget och falla men du håller så hårt.

Snälla låt mig famla. Jag vill slå mig. Jag vill trilla. Jag vill skrika.

Och sen vill jag ta mig upp igen. Jag kommer ta mig upp igen.

Jag behöver dina händer. Nä. Jag vill inte ha dina händer.

Släpp mig nu. Jag klarar mig alltid.

IMG_9436

The Kids Are Alright

IMG_9500

Min pissdag började i måndags och fortsatte på tisdagen. Idag mår jag dock bättre som tur är. Men fy fan vilka hemska dagar det varit.

Det är så jävla jobbigt att känna ångesten komma krypande och inte försvinna. Så jävla jobbigt att inte vilja någonting, att inte känna någonting, att inte tänka någonting. Fy fan säger jag bara. Det är helt sjukt hur man kan vara gladast i världen ena dagen och ha de mest svarta tankarna nästa dag.

För mig brukar det gå ganska lång tid mellan gångerna numera, men när mörkret väl kommer känns det som ett alltför välbekant slag i magen. Jag vet precis hur det känns och hur jag ”ska” tänka och inte tänka men ändå gör det så fruktansvärt ont när smällen väl kommer. Och det är så himla jobbigt att inte vilja snacka med någon när jag mår skit. Min familj och mina vänner finns alltid där och vill hjälpa mig när jag är nere, men jag kan inte prata, jag är bara helt tom.

I måndags tog jag mig inte utanför dörren utan låg mest och stirrade i taket. Jag vet att det är det sämsta man kan göra men när jag väl är där i mörkret då skiter jag totalt i vad jag bör och inte bör göra. I tisdags vaknade jag med samma ångest och tyngd men solen sken utanför fönstret så till slut tog jag mig ut även om jag helst av allt ville dra täcket över huvudet och glömma livet.

Det kändes inte bättre när jag kom ut även om solen värmde och ljuset var skönt. Men jag bestämde mig för att promenera runt och lyssna på Håkan. När jag kom till Telefonplan började några barn springa runt om mig. De lekte ”polis och tjuv” och jag brukar alltid hälsa på kidsen i området så jag sa hej även till dessa.

Innan jag visste ordet av så var jag tilldelad rollen som tjuv, fick låna en ”pickadolla” av den ena pojken och sen var leken igång. Jag tror jag lekte med barnen i typ 20 minuter och under den tiden försvann allt mörker. Jag fokuserade bara på de gulliga ungarna som inte hade en aning om att de just i den där stunden hjälpte en 35-årig tjej som timmen innan låg nerbäddad i sängen och bara kände hopplöshet och mörker.

Så, tack ni fina kids jag inte känner, att leka med er igår var bättre än all terapi i hela världen. <3