Kategori: Tankar

Det här med kroppsångest är ju för jävla dumt alltså, men jag känner nog inte en endaste tjej som inte mått piss över sin kropp, antingen som ung eller som vuxen eller båda. Speciellt den här tiden på året när det ska visas mycket hud är extra ångestfylld för många – och därför gillar jag den här typen av konton på Instagram. Den här tjejen (Danae Marcer) visar hur en ”pose”, ljus, retuschering och hållning kan visa en HELT annan bild av kroppen än verkligheten. Det är så sjukt viktigt (kanske speciellt för unga tjejer som växer upp med sociala medier) att man faktiskt är medveten om att det vi ser på tex Instagram inte är så äkta som man tror.

Jag har själv haft ätstörningar, jämfört mig med andra och mått piss – men har med åren blivit bättre och bättre på att inte bara acceptera hur jag ser ut utan även lärt mig att älska mig själv precis som jag är. Jag har även slutat snacka om kroppen så jävla mycket. Många gånger är det ju bra att snacka om något som är jobbigt men i detta fallet är jag tvärtom. Jag ger tex sällan komplimanger till mina tjejkompisar när det kommer till just kroppen, jag berömmer dem för andra saker istället – som att de är smarta, coola, roliga, ambitiösa, underbara, snygga, omtänksamma, härliga och fantastiska…

Och PS. Jag vet att det inte är ett val, det här med att våra kroppar liksom varit viktigare än våra hjärnor är så inpräntat i oss sedan vi var små flickor. Men helvete vad det är slöseri med tid att ha ångest över något så fantastiskt som en kropp. Det är dags att vi tar tillbaka bilden av kvinnokroppen och älskar den precis som den är – dvs, lika olika från person till person som våra hjärnor.

Over n out.

Förutom självklarheter som SD-anhängare, sexister, orättvisor, krig och idioter så har jag kommit på en grej som gör mig något FRUKTANSVÄRT provocerad. Alltså jag blir knäpp på riktigt när folk gör detta…

Och det är när folk ställer sig ASNÄRA bakom en när man står i kö i en affär eller vid en bankomat och typ andas en i nacken. Hur sjukt störigt är inte det?? Man ba kan du BACKA en meter för du kommer liksom inte snabbare fram till kassan genom att STÅ PÅ MIG.

Jag brukar medvetet vända mig om och kolla in i personens ögon när folk gör detta, för de här idioterna kanske är bekväma med att se en människas nacke men när man vänder sig om och ögonen är så nära att man skulle kunna kyssa personen, ja då inser de oftast hur jävla nära de står. Men vissa fattar ändå inte.

Jag brukar också säga till, nästan ÖVERvänligt med ett fett smajl: ”HEJ!! SKULLE UNDERBARA DU KUNNA STÄLLA DIG LIIIIITE LÄNGRE BORT SÅ VORE DET SÅÅÅ HIMLA GULLIGT AV DIG! TACK FINA DU.” Det funkar ibland men det är även lite psykopatbeteende av mig känner jag…

Idag testade jag en ny taktik. Jag stod på Ica i Kransen och körde en sån där snabbkassa där man självscannar. Då kommer det en liten idiot och ställer sig typ en centimeter bredvid mig med sin korg som han även halvSTÄLLER på den ytan där min korg står. Så jag började blippa in en av hans varor, och då vaknade den lilla jäkeln vid liv kan jag meddela hahah. Han ba ”Oj den där är nog min!”. Gud vad jag möööös inombords när jag svarade ”Ja men oj gud förlåt, det är ju så lätt att ta fel när man står för nära” varpå han backade nästan oroväckande långt bort från mig.

Det här är lätt min nya taktik!

Det känns verkligen i luften att det är de sista sommardagarna nu…Både luften, ljuset och dofterna är annorlunda. Jag både älskar att hösten är på ingång och mår riktigt PISS av det…Har aldrig fattat alla som typ ”längtar efter en ny höstgarderob” och att ”allt är tillbaka till det normala”….Fy fan. Ångesten. 

Igår hängde jag vid poolen några timmar, för att ta vara på den ”sista” solen liksom. Jag var helt ensam (jag antar att alla grannar har börjat jobba eller fortfarande är på semester) och det var så himla skönt att bara ligga där och sen hoppa i plurret och simma simma simma helt ensam. Det är något med vatten som gör mig så lugn, jag har älskat att bada (inte badkar dock) sedan jag var liten, och jag blir fortfarande som ett barn när jag ser turkost vatten…

De senaste dagarna har jag även känt av ångest och depression, men att bara ligga i poolen hjälpte faktiskt. Jag kom att tänka på en artikel jag läste för några år sedan om att man kan bli lugn i vatten för att det påminner om när man ligger i sin mammas mage. Det låter ju riktigt new age och flummigt, men KAN det finnas en poäng månne?! Nu när jag tänker efter så brukar jag ofta ställa mig i duschen om jag känner att en panikångestattack är på G, så den där teorin är kanske inte helt fel? Vatten = trygghet?

Va fan. Jag skulle ju skriva om mina höstkänslor och vad jag har för planer inför hösten men istället kom jag in på vatten och ångest. Helt normalt. Aja. Ett nytt försök imorgon. HÖRS!

XO /Sofie

Okej såååå, jag har faktiskt lärt mig en del grejer denna sommaren…eller kanske inte ”lärt” mig som typ ”jag har lärt mig spela tennis under semestern” men det har gått upp vissa ljus för mig kan man väl säga. Ja man kan väl säga att jag är en slow learner på många sätt, men jag är i alla fall en learner 😉

• Jag känner mig grym som inte tummat på mina joggingturer 2-3 ggr/veckan under semestern och sommaren, det är ju liksom lätt hänt om man heter Sofie att man skiter i att röra på sig när det finns roligare saker som lockar. Men det tar ju fan bara max 1 timme av ens tid och det är såååå mycket godare med de där glasen rosévin när man inte är helt försoffad. Och fan vad mycket enklare det känns nu när man är tillbaka ”i vardagen” och inte behöver starta om på noll som det oftast känns efter en stillasittande sommar…Okej slut på hurtigheter.
• ”Jämför dig aldrig med andra” brukar man ju få höra, men jag har aldrig tagit det till mig för jag jämför mig jämt med folk (dvs tycker att jag är sämre på rätt mycket) vilket är sjukt jobbigt och tar energi. Men en kväll i början på juni tror jag det var, så låg jag i sängen och bara bestämde mig för att det är slut med det nu. Sjukt bra lärdom skulle jag säga.
• Det är bättre att säga till människor att man mår dåligt och behöver vara hemma än att inte svara på sms/dra en vit lögn om varför man inte kan ses. Man skulle ju kunna tro att jag lärt mig vid detta laget, men jag har ofta otroligt dåligt samvete om jag ställer in något när jag mår psykiskt kass eller bara behöver vara ensam. Så onödigt. Ens vänner fattar ju såklart.
• Vatten är inte superäckligt längre, det är inte asgott, men det är faktiskt helt ok.
• Jag är en person som sällan eller aldrig blir av med saker, jag är rätt ordentlig på det viset faktiskt. Men denna sommaren har jag lyckats bli av med både solbrillor, hörlurar och en tröja vilket inte alls känns bra. Jag har mao LÄRT mig att jag inte längre kan ta för givet att jag är en sån som inte blir av med saker. Vilket också en lärdom antar jag.
• Det är OTROLIGT skönt att vara utan sociala medier i perioder. Jag kommer fortsätta att lägga luren i ett annat rum än det jag befinner mig i även i höst.

Alltså, när himlen ser ut såhär och man sitter på balkongen och bara glor. Jag känner mig så jävla töntig men jag kan bli så blödig av en så ”enkel” sak som en fin himmel. Världen känns så stor och jag är så liten och jag vill bara hålla om alla jag älskar för det känns som om tiden vi har här på jorden bara är en liten liten ministund och tiden bara rinner från mig och oss…PUUUUHHHH, ja ni hör ju själva vilken hippiesmörja en vacker himmel framkallar hos mig…men så är det. Ta hand om varandra. Over and out. Godnatt /S

Jag kan absolut inte hantera döden. Det funkar liksom inte. Allt är som vanligt fast det inte är det. Och så är det ju varje sekund för alla i hela världen hela tiden. Det dör folk hela tiden. Och här går jag till tunnelbanan, planerar vad jag ska äta till middag, duschar, skickar ett sms till en polare, tänker på vad jag ska göra i sommar, kollar på en serie, ringer mina föräldrar, tar en öl, läser en bok….Jag kan på riktigt bli knäpp när jag tänker på döden. Komplett galen. Andras död först och främst. Att de jag älskar inte ska finnas mer. Nä. Det finns inte. Men jag tänker ändå på det konstant så jag vet ju att det FINNS. Jag tror att jag måste gå och snacka med en psykolog om detta för det tar så mycket energi av mig att tänka på när man bör tänka på att LEVA.

Att jag själv ska dö är en annan sak. Det är klart att jag vill bli gammal och leva länge. Men dör man så dör man. Jag är inte kvar här då. Att vara den som blir lämnad kvar, alltså orkar inte med den tanken. Jag kan inte ta på den.

Min svärmor dog nyligen och jag kan inte fatta att jag aldrig ska få träffa henne igen. ALDRIG. TRÄFFA. HENNE. IGEN.

Kan inte greppa.

Ja idag är en sån dag. Jag var bara tvungen att skriva av mig. RÖVHELVETE.

<3

Vet ni vad jag är extreeeeeemt jävla trött på just nu?? Alltså så in i helvetes spyfärdig över?!? Alla jävla narcissister som man tyvärr stöter ihop med i tid och otid ÖVERALLT. Fy fan va osexigt och äckligt detta personlighetsdrag är alltså…

Vuxna människor som tycker det är såååå viktigt att bli sedda och tror att de är guds gåva till mänskligheten att de i princip trampar över lik för att berätta för omvärlden hur ”unika”, ”galna” och ”coola” de är.  Behöver man gå runt och berätta för andra människor om hur ”speciell” man är…ja då är man oftast motsatsen till det. Man är ganska tom och tråkig.

För att inte tala om ensamma…börjar man skrapa lite på ytan upptäcker man snabbt att de här människorna är brutalt ensamma. Deras kontaktnät är oftast lika stort som Ryssland och de ”känner alla”, men ingen orkar (eller vill) komma nära eller stanna i narcissistens liv då utbytet är noll i längden.

Narcissister är dessutom de mest illojala personerna man kan ha att göra med och finns bara i ditt liv när de har något att vinna på det och tänker bara på sig själv. Fy fan vad lack jag blir, spyr över sånt beteende. SPYR.

Ja. det var bara det. Var bara tvungen att skriva av mig och påminna mig själv att aldrig omge mig med denna typ av människor någonsin.

(Och för er som kanske reagerade på mitt bildval till detta lilla blogginlägg och tänkte att ”Hon kanske själv är en narcissist som tvunget använde en bild på sig själv” så var det avsiktligt. Från Wikipedia: Termen Narcissism kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus, en vacker yngling som blev förälskad i sin spegelbild när han såg den för första gången i en källa.)

Nu har jag officiellt jullov har jag bestämt. Eller ja, så mycket man nu har ledigt när man är frilans dvs – det är ju inte direkt så att jag satt autosvar på mailen. Men men, nu ska jag äta sill och dricka julmust och träffa en hel del älsklingar.

Det är så kul att se vad alla har för traditioner under julen och vad man MÅSTE ha för att känna att det är jul. Jag satt precis och kollade insta och det var så gulligt att se vad alla pysslar med och vad alla MÅSTE ha för att få julkänsla: ”Nu gör jag senapen som jag MÅSTE ha på julbordet”, ”Pyntar granen med mormors gamla kulor, de MÅSTE jag ha för att känna att det är jul”, ”Lyssnar på Tommy Körberg som jag annars ogillar men jag MÅSTE lyssna på honom under julen”, ”Jag MÅSTE kolla på Ensam Hemma annars känns det inte som jul”…osv.

Själv har jag också mina traditioner för att få julfeeling. Jag MÅSTE…

…äta från mammas speciella ”fruktfat” som varit en tradition så länge jag kan minnas (och som innehåller mer än frukt tack och lov).

…göra krubban hemma hos mamma (trots ej troende, men är ett fan av Jesus även om han såklart inte kunde gå på vatten).

…äta en mysig julfrukost även fast jag inte är så mycket för frukost resten av året.

…ta foto med min bror framför granen (en tradition som var gullig när vi var barn men som fortfarande lever kvar och kanske är aningen patetisk egentligen, två vuxna som poserar vid mammas gran hahah).

…slå in fina paket, joooo utsidan är lika viktig som insidan faktiskt.

…göra mina och Oscars julkolor som sen delas ut till alla vi älskar.

…skicka ”god jul” sms till vänner man inte hörs med längre.

…ha ägghalvor med rom på julbordet (äter typ fler ägg på jul än påsk).

…se på när mamma öppnar paket lika långsamt som en sköldpadda och bli varm i hjärtat av det.

…titta på Kalle, fast egentligen inte titta alls.

…lyssna alldeles för mycket på Elvis jullåtar.

…säga till pappa ”Ja det är gott med julmat men nästa år kör vi skaldjur”, men det gör vi aldrig.

…bli rädd när tomten kommer (speciellt om hen har en sån där fruktansvärd mask, kvittar vem det är som är tomte, jag blir mer rädd än barnen).

…smita från matbordet kl 19 med min bror för att kolla på Karl-Bertil Jonsson.

Men mest av allt MÅSTE jag såklart vara med min familj. Det är ju viktigast av allt <3

Ha nu en finfin jul allihopa och hoppas att alla era MÅSTEN slår in. Och glöm inte att krama era nära.

Hej söndaaaag! Alltså den här tiden på året….gäääääsp. Jag försöker att inte bli deppig men fan….Speciellt nu i början innan man vant sig vid att det blir mörkare och mörkare för varje dag som går och det känns på riktigt som om en betongvägg står placerad precis vid sängkanten på morgonen och att man måste använda den lilla kraft man har till att försöka ta sig igenom den. Men det har ju varit en fin höst och jag vet att det bara är de här första veckorna in på oktober som jag tycker det är motigt, sen brukar det vända. Eller nä, det vänder inte men jag bestämmer mig för att vända hela skiten. För orka gå och må skit pga vädret? Då får man fan flytta från Sverige…

Igår och idag har det dock regnat cirka konstant så jag har knappt lämnat lägenheten. Jag har bara gått ner till Telefonplan och handlat samt kollat in nya stenugnsbageriet ”Bonne Femme” som öppnat i mitt hus (kul att man e gluten…). Men det var väldigt skönt med en lugn lördag och söndag då torsdagen var ganska så stökig och i fredags var jag också ute en sväng. Så ja det var passande med regn för jag behövde vila upp mig. OKEJ SOFIE NOG OM VÄDER. Det finns typ inget tråkigare att snacka om.

Nu ska jag kolla på Helikopterrånet på Svtplay. 6 avsnitt a 30 min – lika bra att plöja alla ikväll va? Ja jag tror det. Sen ska jag vakna utvilad imorgon och slå sönder betongväggen och vara sjukt pepp på en ny vecka. Eller försöka i alla fall…